Pallar

Vi har en del stoppade fotpallar i det här huset som jag har gjort själv... nåja, med viss assistans av älsklingen förstås ;-)
Den här stora pallen, som finns med i förra inlägget, har hjul som är köpta för nästan gratis på en loppis någonstans, någon gång...
Jag har MYCKET "bra-att-ha-fynd" som förr eller senare kommer till användning :-)
Och OM jag går med på att rensa ut enligt älsklingens önskemål, så går det inte många dagar förräns jag saknar det som har åkt iväg :-(
Det slår ALDRIG fel!!!

Jag använder en lagom stor spånskiva som botten där jag skruvar fast benen/hjulen/fötterna.
Som stoppning skär jag till lika stora bitar av tjock skumgummi som botten är... ibland är det bara ett lager, ibland två, beroende på hur hög pallen ska vara.
Sen limmar jag fast skumgummit på plattan, annars kan det "halka" runt när man använder pallen, och det är inte sååå kul...
Utanpå skumgummit lägger jag fibervadd, för att jämna till om det är lite ojämnt, och fäster det samtidigt som tyget med häftpistolen.
Det gäller att dra tyget lagom hårt så att det inte blir för löst eller för spänt...
För det mesta viker jag in kanterna i hörnen, men det går även att sy ett fodral som man trär över och nitar fast... det beror på hur bråttom jag har.

Nu får ni inte bry er i hur pallen och golvet ser ut på dom här bilderna... det finns nämligen planer för båda ;-)
Dom här benen har jag tagit från ett litet loppisskåp och gjort en pall av istället.

Just nu tror jag att jag ska måla benen vita och klä den i fuskfårskinn...

men det kan mycket väl hända att det blir något helt annat till slut :-)

Dom här fötterna på pallen har en färg som är en kvarleva från mitten på 80-talet...fniss...och så färggrann var jag på MÅNGA saker på den tiden :-)
Förut hade jag ett rutigt tyg med bollfrans runt om som var sååå snyggt (tyckte jag då iaf), men efter att det bara var trådar kvar av det, så klädde jag om den och skulle även måla om fötterna...sen...och det är läänge sen nu.
Pallen står inne hos sonalyckan så jag ser den inte så ofta, annars hade jag nog tröttnat för länge sen och målat dom med den svarta färgen som jag har ståendes nere i källartrappen.

Assistens får jag alltid av älsklingen när det är fråga om att använda VERKTYGEN...hmmmm... undrar om det beror på att han är rädd om dom... eller beror det på att han inte gillar blod...?
Han är speciellt pjåskig när jag tar i en kniv som inte är en slö fjantig matkniv.
Han kommer nog ihåg hur det gick den gången för många år sen som filékniven slant igenom lite fingrar på mig vid en tapetsering... å blodet det rann INTE...fniss...utan det stod som små nätta fontäner från fingrarna tills han i paniken hittade en KLÄNNING som han virade runt handen på mig.
Han tål inte blod, stackarn... utan min stora starka man, dvs klippan i mitt liv, svimmar som den finaste herrskapsfröken när det blir tal om nålar... sprutor... blodprov.... ;-)